Författare: admin1

Finland är ett ganska roligt land egentligen. Speciellt de stora skogarna tänker jag på nu, eftersom det har visat sig vara något riktigt magiskt över dem.

Jag kanske låter lite galen som börjar prata om att vi har hamnat mitt i någon slags magisk urskog när jag skriver om våran Finlandsresa men jag är verkligen allvarlig. Ni ser, det som fick mig att fundera riktigt ordentligt är just det faktum att hur långt ut i skogen man än åker så finns det fortfarande mer skog. Det tar på något underligt vis aldrig slut. Jag kan slå vad om att jag skulle kunna trava rätt ut i skogen, med kompassnålen pekandes österut, och jag skulle inte stöta på mänsklig civilisation förrän jag snubblar in på någon bortglömd militärbas i norra Uralbergen.

Ett praktexempel på detta faktum är resan vi gjorde idag. Tanken var att vi skulle gå upp omänskligt tidigt, sätta varenda skogselev på hela skolan på en buss och göra en fyra timmar lång resa till en skogsmaskinsfabrik som tydligen ”inte ligger så långt härifrån”. Jovisst, sade Joakim och tog plats i bussen. Jaha, sade Christian och släpade sina trötta fötter efter sig påväg in i fordonet.

Ponsse Factory. Som en oas i öknen dök den stora gulsvarta skylten upp i horisonten. De förväntansfulla små liven strömmade som en flodvåg ut genom bussen och in i lobbyn på den stora fabriken. De möttes av gigantiska maskiner, teknologi utan dess like och en stor mängd ärrade fabriksarbetare som glatt hälsade på de framtida skogsarbetarna. Flockledaren i denna glada samling var en både finsk och skäggig man som med stor inlevelse förklarade proceduren in i minsta detalj! Med tanke på hur de andra eleverna spärrade upp sina nyfikna ögon och tappade sina fjuniga hakor ända ner till fabriksgolvet så skulle det ha vart oerhört intressant att få veta vad han sa egentligen. Oturligt nog pratar varken Joakim eller jag finska, men vi verkade iallafall lika häpnade som dem andra. Våran värd här i Finland förbarmade sig över oss, som tur var, och förklarade allt på engelska.

Men, nu till saken! Vi kom åkandes på en sån där skogsväg som man får bild på i böcker om man skulle slå upp ”mitt ute i ingenstans”. För att fördriva tiden satt jag med näsan tryckt mot sidorutan i hopp om att få syn på något spännande som kunde liva upp stämningen lite. Ett antal mil senare var det enda jag sett cirka trettiosju miljoner träd, ett antal mossiga stenar och precis som jag var på väg att sluta mina ögon och sova en stund igen fick jag syn på ett utedass.

Ett utedass, alltså. Ett UTEDASS. En ensam liten rödmålad byggnad som stog alldeles intill en ännu mer ensam gård. Okej, vissa människor uppskattar att bo lite avsides men den här stackars människan hade inte ens nog med rinnande vatten i huset för att kunna spola toaletten.

Så föreställ er detta scenario. Vi kan kalla den här bonden något typiskt finskt, bara för att ni ska få en bild av vem han är. Pekka kan vi kalla honom. Pekka ligger i sin säng en tidig måndagsmorgon. Rysskylan har precis dragit in över tusen sjöars land och har förvandlat den annars vackra naturen till tusen skridskobanor och en snöhög. Han kliver upp ur sin varma tältsäng, endast iklädd sina favoritkalsonger och ett par raggsockor han ärvt efter sin far. Strax efter han stoppat in några pinnar till i braskaminen känner han hur det kurrar till i magen… Är det gårdagens korvsås som gör sig påmind? I vilket fall som helst står läget klart. Han sparkar ner fötterna i sina trogna träskor och börjar traska ut till utedasset.

Väl där inne slår han sig till rätta på den kalla toasitsen, gjord endast av hemhuggen fura, och drar en suck av lättnad. Den kommande halvtimmen roar han sig med att försöka dräpa säsongens sista spyfluga med en ihoprullad söndagsbilaga från tidigt åttiotal. När dagens besök äntligen är avklarat för stackars Pekka avlägsnar han sin stelfrusna ända från toastolen med både spett och slägga. I värsta fall får han vråla på frugan som kommer pulsandes genom den snöbelagda gräsmattan med en kofot i högsta hugg.

Men, jag kommer bort ifrån ämnet. Jag fastnade lätt på det här eftersom jag tycker det är den mest passande beskrivningen på hur jag fått för mig hur livet ser ut för skogsfinnarna här i norr.

Det här blir nog det sista jag bidrar med till bloggen eftersom det snart är dags för hemresa. Men jag får tacka för mig och hoppas att det åtminstone bjuds på smörgåstårta när vi äntligen är hemma igen.

Tack och hej!

//Christian

Hej hej bloggen.

Det har hänt så mycket spännande här i urskogen att ni anar inte ens.  Vi blev till exempel personligen rekryterade till att bli lärjungar åt skolans enda arborist. Häromdagen åt vi också korvsås med potatis igen, men det är en historia vi får ta en annan dag, eftersom jag antar att ni inte har hela dagen på er att läsa om korvsås.

Mer om arboristen! Vi fick spendera ett antal dagar ute i skogen med en ärrad arboristveteran vid namn Veijo. Under de dagarna fick vi chansen att visa upp våra oerhörda talanger genom att visa ett stort antal grundskoleklasser vilka utomordentliga apor vi är. Jag får faktiskt erkänna att det var lite roligt att skrämma upp de stackars barnen genom att koppla loss båda stroppar som satt fast runt stammen utan att visa dom att man också satt fast i en säkerhetslina som satt längre upp i trädet.

Joakim och jag blev också väldigt oense om det var så att man var sinnesjuk eller helt enkelt hade dödslängtan när man sysslade med just trädklättring. För vilken normal, frisk människa skulle kunna klättra femton meter upp i en risig gran (beväpnad med en gammal Stihl 200) endast fastsatt i två rep som löper runt stammen och ett par rostiga gamla spikskor som man halvdant sparkat in i virket, och fortfarande kunna säga ”Vad roligt det här är ändå, det här skulle jag vilja jobba med!” Om det är någon lärare på Kvinnersta som skulle läsa det här kan du väl ta och boka in oss båda hos skolans kurator så snabbt som möjligt efter hemkomsten så att vi kan tillsammans lista ut vad det är som driver upp oss i grenverket egentligen.

Utöver trädklättringen så händer det väl inte allt för mycket intressant här i Finland. Enligt finska mått så kanske det här skulle vart den mest händelserika veckan på flera decennier, men eftersom Sverige och framförallt Kvinnersta vanligtvis är så tätt besökt utav spännande händelser så kanske vi blivit lite bortskämda när det gäller action.

Jo, förresten så kanske det har varit lite adrenalin inblandat i den annars tama vardagen här i Ähtäri. Det var så att jag och Joakim hade tagit åt oss att åka ut ännu längre i skogen för att röja den där lilla fliken skog som gud (och markägaren) glömde. Vi satt ganska nyvakna i en gammal dieseldriven minibuss av märket Svartrök. Föreställ er också det där klistermärket som sitter i bakrutan med texten ”Jag röstar grönt” på.

Iallafall så kom vi lugnt glidandes på en ödslig skogsväg påväg ut till vårat angivna område när plötsligt en tjädertupp stor som en halv örn flaxar upp ifrån vägkanten. Inbiten jägare som jag är så, som utav ren reflex, trycker jag till med avtryckarfingret i hopp om att få mörda den där stackars fågeln. Men, som ni kanske redan gissat, så till min stora besvikelse så var det bara luft som mötte mitt pekfinger istället för den behagligt tröga avtryckaren på min gamla hagelbössa. Jag får erkänna att det var lite pinsamt att behöva förklara för mina medresenärer att jag försökte utöva fågeljakt utan varken vapen eller ammunition. Dessutom inifrån en stängd bil.

Men sanna mina ord, om det så tar mig två evigheter och en livstid så ska jag hitta den där tjädertuppen och göra kebab av honom. Jag förväntar mig att det smakar seger och tranbär.

Bara för att vara lite extra bråkig så får ni ingen förkortning här i slutet utan nu när jag lagt ner så mycket möda och besvär på att få den här texten bra så får ni allt ta och läsa den också.

Hej med er!

// Christian

Hej!

Nu har kylan kommit hit och det är frost ute på morgonen, minusgrader och idag var det 4 grader som varmast ute. Man får klä sig ordentligt med underställ och flera lager med kläder, även inomhus! Vi har elementen uppvridna på max men jag sover med två täcken i alla fall. Så det är med ganska stela fingrar jag skriver detta 😉

Dagen har för övrigt varit en ganska lugn med få patienter. Tarja har sagt att det brukar vara minst att göra på hösten så de dagar jag har varit med henne fram till idag har varit undantag då de varit fyllda med uppdrag. Hon vet oftast inte hur dagen kommer att se ut utan det bestäms allt eftersom personer ringer under dagen om sjuka djur men idag vad det få som ringde så ett par vaccinationer, ett ultraljud och några chippmärkningar var allt som stod på schemat. Tarja jobbar som sagt själv och är sin egna chef vilket gör att hon planerar dagarna och ofta jobbar hon från åtta till åtta och då får man ta tillfälle i akt att göra saker när man får tid även om det är mitt på dagen. Så igår när vi hade någon timme över gick vi till frisören och idag hann vi med både kosmetologen och en shoppingrunda!

Annars så består dagarna av mycket vaccinationer och vanliga hälsoundersökningar av djur. Avhorningar och kastrationer har vi även hunnit med under dagarna så det är varierande arbete. Dock får jag ju inte göra så mycket men Tarja försöker hitta arbetsuppgifter och låter mig prova på det hon anser att jag klarar av som t.ex. att ta bort tandsten på en hund häromdagen, ta bort stygn och raka och tvätta djur inför operationer. Annars är jag en hjälpande hand och sällskap!

Men nu ska jag nog avsluta det här och gå och göra pojkarna sällskap innan dom saknar mig allt för mycket!

Tills vi hörs nästa gång, ha det så bra!  /Maja