Ju högre man klättrar, desto längre blir fallet

Hej hej bloggen.

Det har hänt så mycket spännande här i urskogen att ni anar inte ens.  Vi blev till exempel personligen rekryterade till att bli lärjungar åt skolans enda arborist. Häromdagen åt vi också korvsås med potatis igen, men det är en historia vi får ta en annan dag, eftersom jag antar att ni inte har hela dagen på er att läsa om korvsås.

Mer om arboristen! Vi fick spendera ett antal dagar ute i skogen med en ärrad arboristveteran vid namn Veijo. Under de dagarna fick vi chansen att visa upp våra oerhörda talanger genom att visa ett stort antal grundskoleklasser vilka utomordentliga apor vi är. Jag får faktiskt erkänna att det var lite roligt att skrämma upp de stackars barnen genom att koppla loss båda stroppar som satt fast runt stammen utan att visa dom att man också satt fast i en säkerhetslina som satt längre upp i trädet.

Joakim och jag blev också väldigt oense om det var så att man var sinnesjuk eller helt enkelt hade dödslängtan när man sysslade med just trädklättring. För vilken normal, frisk människa skulle kunna klättra femton meter upp i en risig gran (beväpnad med en gammal Stihl 200) endast fastsatt i två rep som löper runt stammen och ett par rostiga gamla spikskor som man halvdant sparkat in i virket, och fortfarande kunna säga ”Vad roligt det här är ändå, det här skulle jag vilja jobba med!” Om det är någon lärare på Kvinnersta som skulle läsa det här kan du väl ta och boka in oss båda hos skolans kurator så snabbt som möjligt efter hemkomsten så att vi kan tillsammans lista ut vad det är som driver upp oss i grenverket egentligen.

Utöver trädklättringen så händer det väl inte allt för mycket intressant här i Finland. Enligt finska mått så kanske det här skulle vart den mest händelserika veckan på flera decennier, men eftersom Sverige och framförallt Kvinnersta vanligtvis är så tätt besökt utav spännande händelser så kanske vi blivit lite bortskämda när det gäller action.

Jo, förresten så kanske det har varit lite adrenalin inblandat i den annars tama vardagen här i Ähtäri. Det var så att jag och Joakim hade tagit åt oss att åka ut ännu längre i skogen för att röja den där lilla fliken skog som gud (och markägaren) glömde. Vi satt ganska nyvakna i en gammal dieseldriven minibuss av märket Svartrök. Föreställ er också det där klistermärket som sitter i bakrutan med texten ”Jag röstar grönt” på.

Iallafall så kom vi lugnt glidandes på en ödslig skogsväg påväg ut till vårat angivna område när plötsligt en tjädertupp stor som en halv örn flaxar upp ifrån vägkanten. Inbiten jägare som jag är så, som utav ren reflex, trycker jag till med avtryckarfingret i hopp om att få mörda den där stackars fågeln. Men, som ni kanske redan gissat, så till min stora besvikelse så var det bara luft som mötte mitt pekfinger istället för den behagligt tröga avtryckaren på min gamla hagelbössa. Jag får erkänna att det var lite pinsamt att behöva förklara för mina medresenärer att jag försökte utöva fågeljakt utan varken vapen eller ammunition. Dessutom inifrån en stängd bil.

Men sanna mina ord, om det så tar mig två evigheter och en livstid så ska jag hitta den där tjädertuppen och göra kebab av honom. Jag förväntar mig att det smakar seger och tranbär.

Bara för att vara lite extra bråkig så får ni ingen förkortning här i slutet utan nu när jag lagt ner så mycket möda och besvär på att få den här texten bra så får ni allt ta och läsa den också.

Hej med er!

// Christian