Fear not – Vi lever fortfarande!

Man kan tro att vi avlidit någonstans i Skottland eller England, men bli ej oroliga – vi är fortfarande vid liv! Just nu sitter vi i ett slags ”sällskapsrum” då det är den vettigaste platsen att sitta på om man vill ha internet. Vi anlände till skolan igår kväll efter några timmars promenerande i underbara Edinburgh i Skottland! Skolan hade bokat flygbiljetterna dit då det var smidigare och dessutom roligare att landa i Edinburgh. Vi promenerade runt, tittade på vackra byggnader och åt lunch på en italiensk restaurang, i Skottland… Lite konstigt val – ja, men fish n chips har vi tid att äta någon annan gång de kommande veckorna! Tog otroligt många bilder men vi har dock inte kommit på hur man får in dom än.. så tyvärr får det vänta. Men jag är ganska säker att vi alla håller med om att det var en väldigt rolig vistelse!

Från Edinburgh åkte vi med tåg in i England, bytte några gånger och kom tillslut fram till Penrith! Där blev vi upphämtade utav Sally som har hand om utbytet och blev körda till skolan som endast ligger någon kilometer utanför staden. Förvånansvärt nog fick alla varsitt rum, men vi insåg ganska snabbt att jag, Alexandra och Emma gärna sover i samma rum, så vi kan ha möblerat om lite… Helt med samtycke från de ansvariga förstås!

Nu har vi kommit fram till idag då! Vi har fått rundvisning på skolområdet – väldigt fint och stort! Det är dessa traditionella stenhus med vissa nyare byggnader. Vi har fått klappa på en rävunge som de fick in förra veckan som blivit övergiven och upphittad, har massa bilder härifrån, men ja.. vi har ännu inte bemästrat bildinsättningen! Vi kommer umgås med den mer imorgon och förhoppningsvis får vi in bilder då.

I eftermiddags skulle vi spendera några timmar i stallet, Jaha säger vi som inte är särskilt hästvana! (Jag minst, de andra två lite mer.) Både nervösa och exalterade gick vi till stallet – som förövrigt är enormt och väldigt tjusigt! Vi fick veta att vi skulle rida… Jaha, okej.. ja det kan vi väl klara av. (eller?!!?) Behöver inte gå in på detaljer kring ridningen men läraren Philip var en otroligt duktig och framförallt trevlig person! Det skiljer sig lite från Sverige då han gick runt i slips och fina tröjor trots att han skulle sitta på en hästrygg! Han komplimenterade allihop för våra bra egenskaper – Emma hade väldigt fin och naturlig sits. Alexandra verkade vara en van ryttare och satt väldigt bra. Och jag var lång och såg bra ut på en häst… Ärligt talat är jag nöjd med det, haha!  De flesta hästar i stallet är utlånade till skolan, alltså stannar de där ett år och blir sedan hämtade igen. Det var bara två hästar som ägdes av själva skolan.

Just nu är vi supertrötta och kämpar för att få ihop det här inlägget, det har varit en väldigt händelserik dag och jag skulle ljuga om jag sa att vi inte har ont i fötter och ben! Första intrycket av skolan är riktigt bra, dom är trevliga, framåt och väldigt mån om att vi ska ha det bra. Det enda negativa är väl våra kluriga namn – numera heter vi Ämmä, Mimi (Ibland Nini) och Alexandrrr (ibland Alexander)

Grattis till dig som orkade läsa allt – Nu ska vi snart bege oss till rummen för att somna i sängarna med chips och choklad. Godnatt!

/Puss och kram från Mimmi med kompani!

Framme i Belgien

Efter en lång dag av resor med bil, tåg, buss och flyg är vi äntligen framme hos våra familjer här i Belgien som har tagit emot oss väldigt väl. När jag satt på flyget blev det verkligt att vi skulle åka hit och det fanns ingen återvändo vilket var både nervöst och spännande, tre veckor borta från Sverige, familjen och vänner. Det känns som en evighet nu men det kommer nog gå väldigt fort och jag tror det kommer bli en riktigt rolig tid här och många erfarenheter för resten av livet.

//Elin Andersson

Här är vi på väg …. IMG_0948

Resfeber

Ja, som rubriken säger så har jag börjat få lite resfeber för morgondagens resa till England. Dagen idag har gått till att packa resväskan full (kanske för full?) och det är nu nerverna börjar komma. Efter mycket plockande och springande fram och tillbaka så börjar allt för resan bli klart iallafall och klockan börjar bli mycket. Iallafall om man vill ha några timmars sömn eftersom att kl 03.30 åker jag hemifrån, mot Örebro för att sedan möta upp Monica och Mimmi och åka vidare mot Arlanda där vi även kommer möta upp Emma. Detta kommer bli mycket spännande! Nu tänker jag inte avslöja något mer om vår resa utan ni får helt enkelt vänta tills vi landat i England.

Det var allt från mig, hejsvejs från Alexandra HH

Kibaha på Kvinnersta

Kibahas students, from both Boys and Girls School, first day at Kvinnersta. The girls Judith, Abigail, Stella and Yusra and boys Flavian, John, Langa, Emil, Mbwana and Obed-Maluka with principals Robert and Esther liked our apple trees.

We visited Pershyttan and learned how Sweden has managed to become a rich country because of our bedrock with its iron content that we so successfully managed to refine to many sorts of tools and other things.

The swedish church in Nora didn’t look like the church at home in Tanzania

Sammanfattning

Jaha, då sitter vi på Istanbuls flygplats och väntar på sista flyget hem. Hur bär man sig åt för att sammanfatta en treveckorsresa med 10 studenter till Tanzania. Under vår resa har så mycket hänt att det blir svårt att sortera och samtidigt riskera att missa saker som hände första veckan. Sista dagarnas resa till Arusha och Ngorongoro ligger just nu närmast i minnet. Dagen vi skulle åka ner i kratern var det många förväntansfulla som vaknade upp till kraftig dimma och en del regn. Skulle denna dag regna bort och kännas misslyckad? Våra guider ryckte på axlarna och sa att vädret är svårt att bedöma så här högt upp. Hur som helst började vi klättring uppför kraterväggen på skumpiga vägar. När vi kom upp till ”viewpoint” såg vi ingenting av den mäktiga syn som egentligen låg gömd bakom diset. Desto mer fantastiskt blev det då vi på vägen ner kom ut under locket av moln och dis och såg allt det fantastiska som lever sitt liv på botten av kratern. På långt håll sågs hjordar av gnuer, zebror, antiloper och aven en och annan elefant. Resten av dagen blev sen en underbar bio i ”edens lustgård” med höjdpunkten av lejon precis vid bilarna.
När jag skrivit detta blir minnet starkare om våra första dagar då allt var nytt med naturen och människorna, alla lukter och nya smaker. Vi blev inackorderade på ett vandrarhem som ligger bredvid skolan. Denna plats blev sedan vår bas där vi hade de flesta måltider men även tid tillsammans på kvällen för att reflektera över dagen som gått. På denna plats fick vi också ta del av Afrikas djurliv, kanske inte på det sätter som man först tänker på när det gäller Östafrika med alla djuren på savannen utan i form av insekter i alla dess former och färger. Tillsammans med oss blandades kackerlackor, spindlar, tusenfotingar, myggor och fladdermöss. En kväll upptäcktes till och med en orm i vår hall.
Vi besökte såväl pojk- som flickskolan och deltog i lektioner, samtalsgrupper, och flera olika sportaktiviteter. En kväll spelade vi basket i blandade lag och vi hade kul i flera timmar. De flesta dagarna gjorde vi studiebesök till olika lokala odlare och farmare. Vi fick smaka på ny pastöriserad yoghurt, ta emot lokalproducerade ägg, smaka på odlarens egna jordnötter osv. Odlarna var glada och positiva och visade med stolthet upp sina produktioner. Jag har också ett starkt minne av klättringen uppför sluttningarna av Mt Meru där trädplanteringar varvades av små lokalodlingar av morötter och majs. Detta är massajernas hemland och det var så vackert att det gjorde ont.
Mitt i alla händelser drabbades en av våra elever av kraftig magsjuka och vi fick ta hjälp av det lokala sjukhuset och den fantastiska dr Mrema. Christines alltid så närvarande skratt tystnade för några dar då hon led av sina magsmärtor och det kändes skönt då skrattet åter hördes några dagar senare. Dock verkade det som om vi fått in någon form av bakterie då även Fredrik insjuknade i samma symptom. Åter visade Mrema sin empati och fick med all sin kunskap och tydlighet även Fredrik att tillfriskna. Vi är alla olika känsliga för de olika bakterier som florerar i andra kulturer och miljöer men det blev allt tydligare att något hade fått fäste i vår grupp. Samtliga utom en elev hade mer eller mindre problem med sin mage de sista 10 dagarna. När man känner av kroppsliga förändringar så kan även vädret spela sin roll och just detta förtjänar sina egna rader i denna berättelse.
Vi var helt medvetna vid att vår vistelse skedde under regnperioden men till och med tanzanierna visade upp sin förvåning över den mängd nederbörd som kom, framför allt under vår andra vecka. Denna nederbörd ledde till att två studiebesök fick ersättas av annat då vägarna dit var ofarbara. Kulmen kom i och med vår resa till norra Tanzania då vi blev sittande i vår buss i 25 timmar innan vi kom fram!!. Huvudvägen hade svämmat över för första gången i Tanzanias historia och förvirringen var total med tusentals fordon som försökte ta sig fram. Efter att ha stått vid översvämningen i ca 10 timmar fick vi äntligen åka över, dock inte utan hjärtat i halsgropen då vi såg lastbilar som vält i floden då de tidigare försökt ta sig över.
Tage Danielssons figur Karl-Bertil gör skillnad när han sprider glädje i vintermörkret då han ger till de som inte har. Likt honom gör Kvinnerstaskolans elever skillnad då de skänker ansenliga summor pengar till ett föräldralöst barnhem nära skolan. I år bestämdes det att vi skulle sponsra med nya sängar och madrasser och jag kommer nog aldrig att glömma synen då våra elever hand i hand med barnen på barnhemmet i hällande regn, bar upp de olika delarna som skulle bli fyra nya dubbelsängar med nya madrasser. Vi delade också ut lite bollar och andra leksaker som eleverna själva tagit med från Sverige samtidigt som barnen i ett elektricitetslöst rum sjöng för oss så det knakade.
Jag tänker också på Ahmed som har sitt ursprung från ett krigshärjat östafrikanskt land. Det var meningen att han skulle följa med förra gången men då hann inte hans papper bli färdiga. Desto gladare är han nu då han varit med om denna resa och jag tror att den haft en annan och djupare innebörd för honom än för oss andra. Det har märkts när vi reflekterat över dagarna. Här har vi en kille som kommer att återvända.
Tillbaka till Kibaha; en eftermiddag samlades vi i blandade samtalsgrupper med våra elever samt elever från både fick och pojkskolan. Anki hade förberett med frågor som var kopplade till projektets grundtanke, ”från jord till bord” men även frågor som berörde vatten och genusperspektiv. Eleverna samtalade i flera timmar och visade en ovilja att sluta när vi lärare sa att vi behövde bryta.
Eleverna från respektive kultur upplevde samtalen som givande men det blev också tydligt med vilka skillnader och utmaningar vi står inför för att närma oss och förstå varandra.
Personalen på Kibahas båda skolor var fantastiska och delade med sig av sin värme, sina personligheter och sin vilja att få oss att må bra. De är mycket angelägna om att få fortsätta detta projekt då det är en stor möjlighet för deras elever att få ta del av undervisning och tekniskt kunnande som de idag saknar möjlighet till.
När man gör en resa av en sådan här karaktär så skiljer sig den markant från de resor som vi annars kanske oftast gör till andra länder med tillrättalagda aktiviteter och paraplydrinkar vid poolen. Att leva så nära tillsammans under tre veckor ställer krav på oss alla att hantera både oss själva och de situationer som uppstår. Att leva och må bra när saker flyter är enkelt men att tillsammans uppleva både med och motgång är stärkande.
Att vara elev och gå i skola är oftast förknippat med läroböcker eller praktisk tillämpning i karaktärsämnen. Denna skolresa har gett oss något annat där jag med stor säkerhet känner att vi lärt oss mer om oss själva och vår roll som människor i en värld mycket större än den vi vanligtvis lever vår vardag i. Vi har gått i livets skola och det känner jag en stor tacksamhet för. Tack alla elever, lärare och andra människor som jag mött under dessa veckor. Jag hoppas ni, precis som jag, kommer att minnas denna resa hela era liv. Vi har sett och upplevt ett Afrika som man inte ser som vanlig turist, dess sanna själ.
Everything is an experience.
Hakuna matata, Asante sana Tanzania.

Leif Rydell

Sista dagen – 18/4 – en resumé

Det var en trött och samlad grupp som på morgonen kl 5.30 gick tillsammans, de 200 meterna från hotellet till busshållplatsen, för att åka tillbaka från Arusha till Kibaha. Det hade förekommit diskussioner om hur vi skulle genomföra denna resa, då några av oss hade känning av magont med behov att vara nära en toalett. Någon toalett finns inte på Tanzanias bussar. Men med förhoppning om att eleverna känt sig bättre kvällen innan, bestämdes det att åka buss. Vi hade alla enorma upplevelser med oss från Ngorongoro kratern och från bergen kring Arusha. Allt gick väl, trots minimalt utrymme i bussen och med långa och många (10,5) timmar nådde vi till slut åter Kibaha och vandrarhemmet, det var många som kände det som om att komma hem. Vi duschade, bytte om kläder och packade det sista innan vi tillsammans åt en avskedsmiddag med några av lärarna från Kibaha. Därefter blev det färd till flygplats och påbörjande av resan hem.

Det har varit en oförglömlig resa. Jag är oerhört tacksam och glad över att fått vara med och dela glädje och entusiasm tillsammans med härliga elever och lärare i ett annat sammanhang än inom skolans väggar. Det har varit härligt att få se all energi som sprudlade i gruppen inför olika aktiviteter och hur alla accepterade och stöttade varandra i svårare situationer som när en del blev sjuka. Som lärare blev jag extra glad, när eleverna kom tillbaka, efter gruppdiskussionerna med elever från både pojk- och flickskolan på Kibaha, sprudlande av iver över att få berätta hur och vad de hade diskuterat och vad hade de lärt både sig själva och de afrikanska eleverna om varandras levnadsätt och kultur. Många skillnader togs upp bl a skillnader i synen på kvinnors klädsel som påverkar vilken man de får gifta sig med, inte för avklätt, då skämmer man ut sig. Eleverna reflekterade över många skillnader mellan våra skolor, bl a att det fanns en stor disciplin och sättet hur eleverna hälsade på oss när vi besökte deras klasser. De mindre barnens glädje när de sjöng och uppträdde inför oss och deras nyfikenhet och intresse att få vara oss nära. Tänker särskilt på Barnhemmet och Nursery school, där våra elever blev uppvaktade av barn som ville kramas och inte ville släppa taget om deras händer.

Vi har fått varit en del av Afrika och lärt känna landet med dess kultur och seder och mött många underbara människor. Vi fick ta del av landets äldsta kultur, massajfolket, och blev indansade in i deras lilla by. Med mycket stor vördnad och mäktig känsla fick vi delta i dansen och sen ställa frågor om deras urgamla levnadssätt. Vi har fått känna solens brännande strålar, värmen och fuktigheten som omgav våra kroppar och fått se de ihållande regnens styrka förstöra stora delar av vägar och fylla stora områden med vatten. Vi har verkligen lärt oss vad som menas med ”traffic jam” efter ett antal timmar i kö och kaos på vägarna i både trånga bilar och bussar. Vi har sett många insekter och smådjur på nära håll, en del även i våra rum. Vi har lärt oss uppskatta en ”vanlig” toalettstol och varmvatten i duschen. Vi har även reflekterat hur man handlar på marknader och hur svårt många av oss tyckte det var att pruta med försäljarna. Vi har känt oss uppvaktade av Afrikas människor som ”Mzungu” och en del av flickorna fick även ta del av kramar och pussar på händer och tom frierier från unga afrikanska pojkar. Vi har lärt oss att deras matkultur skiljer sig en hel del från vår och att afrikanerna har en annan bakteriekultur i sina tarmar. Vi har sett hur olika vi sköter och tar hand om våra tamdjur, ex kor, grisar, hönor, kalkoner, getter och hundar, och måst även behärska sin önskan över att få känna och klappa på små hundvalpar. Vi såg också skillnader i arbetsvillkor och lokaler när vi besökte en sisalgarn-tillverkning och att de flesta människor hämtar vatten från en brunn mha moped och dunkar. De behöver ca 15 lit/pers/dag till skillnad från våra 200lit/person/dag.
Vi fick besöka och läsa om Afrikas slaveri och fick känna en del av historiens vingslag när vi gick omkring i byggnaden som användes till lockbete innan afrikanerna såldes. När vi äntligen fick bada i Indiska oceanens varma vatten, var det många som kände stor lycka och inte ville åka därifrån. Vi har sett hur man odlar träd under andra förhållanden, samt att de planteras ut för olika ändamål och hur träden skiljer sig från våra svenska trädslag. Vi har lärt oss att längta efter vissa saker och fått känna lycka över så små saker som att få handla godis och chips vid ett stop på en bensinmack.
Vi har fått varit delaktiga i livet i Afrika, vilket varit oerhört givande. Afrika, med alla härliga människor, dofter, smaker, färger och djur kommer alltid finnas kvar i mitt hjärta. Både savannen och bergen gav mig oförglömliga vackra utsikter som alltid kommer att vara etsade i mina ögon.
Tack till alla elever och lärare jag mött och tack till alla föräldrar som lånade ut sina ungdomar till oss under tre veckor, utan er alla hade det varit svårt att genomföra denna resa. Jag ser framemot att få ta emot de afrikanska eleverna och lärarna från Kibaha på Kvinnersta i höst och hoppas att vi tillsammans kan bidra att de i sin tur får en oförglömlig tid i Sverige.
Asante sana / Karibu
Anki Boström

SKOGSDAGEN -17/4

Idag har vi varit på vandring och vägen dit var väldigt dålig och det var stora hål och gropar i vägen, det var knappt att våra fyrhjulsdrivna bilar tog sig fram. Bergen, naturen och barrskogen i början av vandringen var väldigt vackra.
Vi har gått i princip vertikalt uppåt väldigt länge, det var lerigt och det regna/dugga hela tiden, så det var skithalt och många drog sig och ramlade på de leriga stigarna i bergen. Fredrik ramlade några gånger och blev skitig, det var skitroligt för oss andra som såg på och vi höll på att dö av skratt, några filmade vissa delar av backen och väntade på att någon mer skulle ramla och glida nedåt.
Jag fick Fredrik på film när han ramlade och det är värt och se haha. Fredrik fyllde även år idag och vi firade honom på kvällen med tårta och godis som presenter. Vi åker hem imorgon äntligen!!

See yaa soon // Alexander 😀

So much lera – 16/4

Dagen har varit väldigt utmattande. Vi gick upp tidigt och för att åka iväg till Gibbs Farm, där vi trodde att vi skulle vandra på en kaffeplantage. Istället blev vi erbjudna att ta varsin vandringskäpp och så traskade vi iväg genom regnet uppför ett berg mot Elefantgrottan. Vandringen var lång och tuff, men utsikten var fantastisk, och trots regnet och uppförsbacken och leran (det var överdrivet aslerigt överallt) så var det en ganska rolig utflykt. Vi var alla helt sjukt leriga och mina skor var helt förstörda! Regnet upphörde och solen kom fram efter en stund, och vi kom fram till Elefantgrottan. Elefantgrottan var ett ställe där elefanter bröt loss jord och lera och åt det för att få i sig viktiga mineraler. Andra djur kom också dit och åt, och när vi nådde grottorna skrämde vi iväg några vattenbockar som stod och slickade i sig mineralerna. Sedan följde vi en liten flod som ledde fram till ett vattenfall. Fallet var ungefär 50m, så våra guider var jätteförsiktiga med vart vi stod. Det går inte att överdriva hur fantastisk utsikten var. Vi såg superlångt och dimman gjorde allt ännu vackrare.
Sedan åkte vi tillbaka till Flamingo Lodge och åt en fantastisk lunch, men efter det var det tillbaka till Premiere Hotel som gällde. Vi chillade på rummen resten av kvällen, vilket var nice.
– Elise

Ngorongoro – 15/4

Det här är dagen som många av oss har längtat mest efter. Idag skulle vi äntligen på Safari!
Vi gick upp tidigt och var vid receptionen 06:00 för att åka till Ngorogoro kratern. När vi kom dit var det som att åka in till Jurassic Park, det regnade och var dimmigt, vilket var väldigt fint det med, men vi hoppades på bättre väder när vi kom in till kratern. Helt plötsligt kom vi dit, och alla öppnade taket på bilarna och ställde sig upp. Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig har sett något så fantastiskt, vackert och häftigt i hela mitt liv, och de andra tyckte likadant. Det gick absolut inte att ta bilder och försöka göra utsikten rättvisa, man måste se det med egna ögon!
Plötsligt såg vi antiloper och zebror långt borta, och vi åkte närmare och kom riktigt nära för att ta kort. Man fick god användning för kikaren, vi såg nämligen alla inom The Big 5, utom leopard. Vi såg bland annat svarta noshörningar, lejon (som låg precis intill bilarna), massor med elefanter, och väldigt många vattenbufflar.
Vi åt lunch vid vattnet, där det var en flock med flodhästar. Riktigt farligt egentligen, men de var rätt lugna.
Sedan åkte vi även till en viewpost där man återigen fick se utsikten över kratern. Det var vansinnigt vackert, ville bara stå där och stirra i 600 år till.
// Thea – You can’t close your eyes to Africa